Jag menar förstås inte att segla på havet, att ensamsegla är också en benämning för att driva runt själv på barer och restauranger. Av restaurangpersonal är man i ordmun betraktad som en ”pinne”, ibland inte alltid uppskattad, kanske också sedd som lätt tragisk i avsaknad av sällskap. I min värld har de mest minnesvärda utekvällarna börjat på ensam fot eller i sällskap av tidigare okända människor.
På jakt genom natten, mitt andra hem, min tillflyktsort. När ljuset försvinner infaller en form av inbillad klarhet inför livets ständiga våndor och mysterium. För en stund känns det som att alla pusselbitar faller på plats. Från stillsamma bakgator i Chania till en oplanerat lång utekväll i Barcelona med ett katalanskt par i 40-års åldern. Vi dansade lagom vinfulla till tonerna av ”Firestarter” och inget kändes mer självklart just då. I kontrast finns förstås kvällar när inget särskilt händer, eller ett skimmer av mänsklig tragik som uppenbarar sig inpå småtimmarna. På väg hem från en oklar utekväll i Magaluf och jag äter kebab tillsammans med en prostituerad tjej från Senegal.
-Come on, I really want to suck your cock mister!
-No you don’t, absolutely not!
Jag inbillar mig att vi kan prata om hur hon hamnade här men inser snart att det är ett lönlöst försök till diskussion, och att jag dessutom inte har en aning om vart mitt hotell ligger. Små insikter om att man borde vara tacksam för det privilegium man ändå befinner sig i. Som snart försvinner när jag är tillbaka i den trygga men ack så tråkiga bubblan, där spiralen går runt runt med minimala friktioner och skygglappar för världen långt borta.
Väggarna är nästintill lövtunna, jag hör när familjen intill mitt rum tänder gasspisen och lagar mat. En kryddig doft letar sig in i näsborrarna som just nu bara längtar efter stillhet, att slippa frusta ut slem efter ännu en spya. Tre dagar utan fast föda och jag har kanske aldrig känt mig så liten och utmärglad.
Men när jag äntligen klarar av att ta mig ut på en guidad matvandring i de gamla kvarteren så var det ändå värt det. En stunds lidande för en annan stunds njutning. Världen ger och tar.
Förlösningen, längtan, förhoppningarna.
Grillad butter-chicken som badar i smör serverad med ännu mer bröd. En syndigt söt variant på baklava och lite cashewsprit som avslut.
Vi letar oss ner i tunnelbanesystemet, det är kö ut i gatan. Det utökade terrorhotet bidrar till att alla väskor skannas. Perrongen är full, verkligen full, som att det vore en konsert med The Rolling Stones även här. Kösystem existerar inte, som i en amerikansk fotbollsmatch rusar två lag emot varandra med skillnaden att man trycker sig igenom folkmassan för att säkra en plats ombord. Att vända sig om, att stoppa ner en hand i fickan, att överhuvudtaget röra sig är en utmaning. Samma sak på vägen ut. Jag tänker att jag aldrig mer kommer att klaga över trängsel, tills den dag jag återvänder. För trots utmaningarna finns också ljuset, och kryddmarknaden, Asiens största sett till de volymer som hanteras. Jag skulle kunna skriva en hel novell om kryddmarknaden. Känslan av att befinna sig i en annan dimension, på en annan planet, och litenheten liksom kryper uppför axlarna.
Den ständiga jakten på kickarna. Är jag lycklig nu? Kanske bara för en stund. Man finner ögonblick att vila i, men allt är så kort, stunderna som hänför men också på ett förgörande sätt påminner oss om förgängligheten. Det är sällan jag hittar gelikar men jag inser också varför. Bekvämligheten är ack så lockande, enkel, förtrollande. Men den utplånar mig delvis långsamt inifrån. Om valet står mellan världens alla naturvinsbarer och hippa ölställen så finner jag mig hellre sittandes i skräddarställning i ett litet krypin gnagandes på nygrillad butter-chicken.