Tiden är för mig inget annat än ett sätt att hålla reda på var jag befinner mig i livet, och hur långt det är kvar ungefär innan allt skiter sig. Begreppet är kantat av filosofiska frågor och paradoxer, men i all sin enkelhet så finns tiden där i vårt medvetande. Tid är inget man tar, den fortsätter ändå. Däremot väljer vi att disponera tiden, lite som vi vill och lite som vi känner oss tvungna till. Tiden hjälper oss att orientera mellan då, nu och sedan. Ibland tappar man bort sig, och ibland tycker man att fan, går inte klockan i mitt rum mycket snabbare än alla andras? Så är det givetvis inte. Min lista över saker som jag borde göra råkar vara ganska lång just nu. Känslan av att vissa dagar går upp i rök är inte rationell. Antingen har vi haft fullt upp. Eller så försöker vi hitta en ursäkt till att vi inte har åstadkommit något. Imorgon hoppas jag att det beror på det förstnämnda. Gårdagen har redan passerat, och är således numera en del av det som har varit och som aldrig kommer tillbaka. Inte här, och inte nu, utan endast i våra medvetanden. I det som gör oss unika och sårbara.

Systembolaget. Systembolaget är ett statligt företag som saluför allehanda drycker. Dessa drycker kan användas som bot mot åkommor såsom depression, blyghet, social fobi, tunghäfta, självbehärskning, skrivkramp och sunt förnuft.

Eventuellt kan dryckerna bidra till vissa bieffekter som till exempel huvudvärk, yrsel, illamånde, ångest, självmordstankar, dålig mage, försämrat balanssinne och vinballe.

Om jag skulle beskriva mig själv skulle jag definitivt säga att jag är passionerad. Kanske inte ”vild yvig och vifta på armarna”-passionerad. Snarare med en låg profil. Även om livet kan ses som totalt meningslöst ur ett större perspektiv bryr jag mig ändå om det som ligger mig nära. Såsom vällagad mat och det skrivna ordet. Och vissa människor. Fast jag har svårt att visa det verbalt, men ingen är ju perfekt.

Det går inte så bra just nu för Amerikas förenta stater. Lösningen på den dåliga ekonomin ser ut att bli mer lånade pengar. Ungefär som när Lyxfällan besöker folk som tagit en hög med SMS-lån efter att kreditkorten slutat fungera. För övrigt torde Lyxfällan passa USA bra. Ge dem en vecka så är budgeten fixad. Sälj ut det som finns i Vita husets garderober, se till att ordna jobb som drar in pengar, sälj republikanernas tjänstebilar och sluta köpa onödiga saker (typ rymdraketer och pansarvagnar). Men det är helt okej att köpa kläder för det är ändå ingen större utgift. Sälj till sist hela Vita huset och hyr en tvårumslägenhet nära en motorväg. Efter en veckas utbildning från Lyxfällans ekonomer bör USA ha större inkomster än utgifter och biffen är klar!

Natten är min vän. Jag vistas där ganska mycket. Vi trivs tillsammans, jag och natten. Det finns en viss känsla av utsatthet att promenera under mörk himmel. Utsattheten är dock inte särskilt åtråvärd. Nej, det är illusionen av frihet och vetskapen om människans litenhet som liksom kryper uppför axlarna och gör sig påmind. När natten infinner sig blir jag klarsynt och levande. Säkert inte mer än vanligt, men om jag mår bra av att tro det så kan det lika gärna få vara så. Att promenera genom en mörk och folktom stad är kanske inte så mycket en upplevelse som det är ett uppvaknande, det ger en ödmjukhet inför livet och allt som hör till. Jag hoppas att vi kan fortsätta vara vänner även i framtiden, jag och natten. För jag trivs där.

”Dear Sweden” är ett uttryck som andas tacksamhet. Visst kan man raljera om att vi svenskar är tysta på bussen, lyder under jantelagen och gillar ordet lagom. Eller kanske skälla lite på politikerna för hur Sverige styrs. Men i slutändan bör vi vara glada över att det är här vi är födda. Givetvis finns det mycket elände också här, minst tre-fyra saker. Som till exempel fattigdom och hemlöshet. Men ändå, en stor del av befolkningen har det rätt så bra i jämförelse med andra länder. En stor del av befolkningen har möjlighet att flytta till det land de behagar. Det är inte så att jag går runt och är konstant tacksam, jag menar bara att det inte skadar med en viss ödmjukhet. Även om man känner att livet är skit och tycker att ”all cops are bastards” är möjligheterna stora. Jag tror att många kan identifiera sig med känslan av att livet är skit ibland, vilket är helt okej. Skillnaden ligger i hur man väljer att hantera det. Det är inte alltid självklart vad som är rätt och fel. Det är inte heller alltid så lätt att se bortom den moral och etik som vi har inpräntats med sedan födseln. Det kanske inte ens är lätt att reflektera över man egentligen tycker om saker, och varför. Att då förstå och tolka andras världsuppfattningar blir en utmaning i sig. Om vi bara kommunicerade mer och bättre skulle vi säkert kunna undvika en hel del konflikter. Tyvärr sitter vi ju mest tysta på bussen och önskar att ingen sätter sig bredvid. För vad gör man då liksom?